Fågeljakten är som all annan jakt förunderlig. Den ena dagen svår med fåglar som lyfter innan man ens är inom synhåll , andra dagar så går allt av sig själv med fåglar som sitter som fastvuxna.
Söndagens jakt var ett exempel på det första scenariot med skygga fåglar som man endast hörde vingslagen på och långt sträckta halsar på tuppar som befann sig utom håll.
Efter ansmygning kom jag dock så närma som 200 meter men där var det stopp. Ett kliniskt rent hygge omöjligjorde alla försök till att korta ner avståndet .
Där jag låg skyddad av skogskanten var vinden minimal men uppe vid tuppen på skogsåsen vittnade yrningarna i snön om en kraftig sidvind. Försökte hålla lite koll på vindarna men med en tupp tillfälligt stationerad i en grantopp och med en hals lika lång som övriga kroppen fanns det inte mycket tid för tvekan. Första skottet , ingen reaktion andra skottet går och fortfarande ingen verkan , Kompenserar ytterligare och kramar av det tredje skottet , tuppen lyfter cirklande rakt upp 10 meter och får sedan luft under vingarna och seglar iväg rakt ifrån mig ut utom synhåll på baksidan åsen.
Betendet på fågel visar tyvärr på träff men då jag inte såg var den tog vägen samt att området bara består av tätvuxen skog så var den förlorad.